91Ô­ŽŽ

I mĂ„ndags riktade jag kritik mot att Nobelpriset i ekonomi gick till William Nordhaus (lĂ€s kritiken łóĂ€°ù), klimatekonomen som under mĂ„nga Ă„r har tonat ned klimathotets allvar och som idag ser en klimatpolitik som begrĂ€nsar uppvĂ€rmningen till runt 3 grader som optimal, istĂ€llet för 1,5 grader som FNs internationella klimatpanel anser Ă€r katastrofalt nog. Nordhaus har alltid varit vĂ€ldigt tydlig med att klimatförĂ€ndringen Ă€r ett enormt hot som vi bör agera för att stoppa (för en vĂ€lvillig vĂ€rdering, se Krugman, 2013) men som jag skrev i mĂ„ndags vill han gĂ„ varsammare fram Ă€n de genomgripande samhĂ€llsförĂ€ndringar de flesta klimatforskare lĂ€nge har ansett nödvĂ€ndiga. Vad jag inte gick in pĂ„ i mĂ„ndags var att de klimatĂ„tgĂ€rder som Nordhaus faktiskt föresprĂ„kar i stort sett begrĂ€nsar sig till ett enda förslag: en global skatt pĂ„ koldioxid. Tanken Ă€r att om man vill minska förbrukningen av en resurs bör man öka priset, sĂ„ att anvĂ€ndningen gĂ„r ner eller skiftar över till alternativ. Problemet Ă€r bara nĂ€r alternativen inte finns, sĂ„ som lĂ€nge var fallet med förnybar energi och som fortfarande Ă€r fallet med de storskaliga energilagrings- och överföringslösningar som mĂ„ste till för att tekniken ska kunna skalas upp. De krĂ€ver mĂ„nga Ă„r av tunga investeringar. Tanken Ă€r att ett pris pĂ„ koldioxid ska lösa detta problem ocksĂ„, genom att göra investeringar i alternativ mer lönsamma – men medan ett pris pĂ„ koldioxid gör alternativa tekniker i allmĂ€nhet mer lönsamma finns det inget som sĂ€ger vilka specifika tekniker man bör satsa pĂ„. NĂ€r investerare lika gĂ€rna kan vĂ€lja att placera sina pengar i befintliga tillgĂ„ngar sĂ„ som fastigheter Ă€r det svĂ„rt att se hur en koldioxidskatt skulle fĂ„ dem att satsa pĂ„ obeprövade tekniker som konkurrerar med de mest etablerade intressena i vĂ€rlden och varav bara nĂ„gon brĂ„kdel kommer visa sig lönsamma (se exempelvis Temple, 2017). IstĂ€llet för att ensidigt argumentera för en koldioxidskatt – som dessutom mĂ„ste vara global, sĂ„ att ingen kan undkomma – vore det bĂ€ttre om Nordhaus hade föreslagit mer riktade insatser mot sĂ€rskilda teknikslag. Men sĂ„dana utesluter han i sina modeller redan pĂ„ förhand.  

Det sĂ€gs ibland att Nordhaus bör bedömas för sin vetenskapliga forskning och inte sina politiska förslag. Men hans politiska förslag finns inbakade i de grundlĂ€ggande antagandena i hans forskning. I sin modell avfĂ€rdar han statliga program för att öka forskning och utveckling inom klimatvĂ€nlig teknik som kostsamma och ineffektiva. Varför? För att det Ă€r sĂ„ han frĂ„n början har definierat dem (se Nordhaus, 2010). Om detta lĂ„ter cirkulĂ€rt Ă€r det precis vad det Ă€r. Nordhaus utgĂ„r ifrĂ„n att investeringar i klimatvĂ€nlig teknologi har en social kostnad för att den lockar till sig utbildad arbetskraft som gör nytta pĂ„ annat hĂ„ll (Nordhaus, 2010: 267). Men han beaktar inte möjligheten att den arbetskraften för nĂ€rvarande inte behöver vara sysselsatt alls, eller att den Ă€r sysselsatt just med att öka utvinningen och anvĂ€ndningen av fossila brĂ€nslen (eller andra socialt kostsamma verksamheter). 

Det mest grundlĂ€ggande felet i Nordhaus modell finns i antagandet om förhĂ„llandet mellan kapitalvaror och konsumtion – ett antagande som Ă€r centralt för hur han berĂ€knar kostnaden för klimatĂ„tgĂ€rder. Nordhaus utgĂ„r ifrĂ„n antagandet att ”samhĂ€llet investerar i kapitalvaror, och minskar dĂ€rmed sin konsumtion, för att öka sin konsumtion i framtiden” (se sidan 4 i Nordhaus, 2018). I denna syn mĂ„ste kapital först sparas innan det kan investeras, likt utsĂ€de som antingen kan Ă€tas eller sĂ„s. Antagandet stĂ€mmer kanske i en förmodern jordbruksekonomi men inte i en kapitalistisk ekonomi dĂ€r investeringskapital bestĂ„r av pengar och inte fysiska ting (dĂ€r pengarna sĂ€tter fysiska ting i arbete). Enligt Joseph Schumpeter, som brukas anses som den frĂ€mste ekonomen nĂ€r det gĂ€ller teknisk utveckling, innebĂ€r investeringar i kapitalvaror att konsumtionen łóöÂáČő. En entreprenör som i hans teori vill investera i kapitalvaror erhĂ„ller krediter frĂ„n sin bank, som sedan spenderas för att locka resurser frĂ„n befintliga anvĂ€ndningsomrĂ„den. Det orsakar en ökad mĂ€ngd pengar i cirkulation (dĂ„ bankkrediter under normala omstĂ€ndigheter vĂ€rderas som pengar), vilket leder till en period av ökat vĂ€lstĂ„nd dĂ€r ocksĂ„ den gamla delen av ekonomin drar nytta av entreprenörens uppköp av kapitalvaror. Resultatet Ă€r ökad konsumtion och ett uppsving i konjunkturcykeln. Argumentet blir Ă€nnu starkare om man ocksĂ„ tar i beaktning John Maynard Keynes insikt att kapitalistiska ekonomier normalt lĂ€mnar stora mĂ€ngder resurser outnyttjade, och att entreprenören tack vare bankens finansiering kan sĂ€tta dem i arbete. SamhĂ€llskostnaden för investeringar i kapitalvaror blir i de fallen negativ. IdĂ©n att investeringar i kapitalvaror skulle minska konsumtionen stĂ„r ocksĂ„ i kontrast till vad vi kan se i verkligheten. Kina Ă€r kanske det land som har investerat mest i kapitalvaror under de senaste trettio Ă„ren, och det har skett samtidigt som en enorm ökning av konsumtionen. I Japan pĂ„ 1950-talet och 1960-talet nĂ€r man investerade som mest i kapitalvaror genomfördes samtidigt en plan för att dubbla inkomsterna, en plan som övertrĂ€ffades med rĂ„ge. Nordhaus antagande att utslĂ€ppsminskande investeringar trĂ€nger undan konsumtion leder till farligt missvisande slutsatser för klimatpolitiken. En artikel i Ă„rets upplaga av Climate Policy av Cambridge-ekonomerna Hector Pollitt och Jean-Francois Mercure kritiserar just detta grundlĂ€ggande tankefel i klimatmodeller av den typ som Nordhaus har utvecklat. 

Nordhaus har fĂ„tt mycket kritik för att han har föresprĂ„kat en alltför hög ”diskonteringsrĂ€nta”, det vill sĂ€ga det avdrag man gör för att framtida vinster ska vĂ€rderas lĂ€gre Ă€n nutida. Jag delar denna kritik, men det gĂ„r att plugga in en mycket lĂ€gre diskonteringsrĂ€nta i Nordhaus modeller Ă€n den han sjĂ€lv föreslĂ„r, och dĂ€rmed fĂ„ ett resultat som visar att det behövs en mycket mer aktiv klimatpolitik. Vad min kritik frĂ€mst riktar sig mot Ă€r inte frĂ„gan om hur högt eller lĂ„gt man bör sĂ€tta diskonteringsrĂ€ntan, utan att jag anser att hela grunden som begreppet vilar pĂ„ Ă€r ovetenskaplig. Anledningen till att jag tar till starkare ord Ă€n vad man vanligen ser i vetenskapliga debatter Ă€r att insatserna i klimatfrĂ„gan Ă€r sĂ„ obegripligt höga. Nordhaus har ett enormt inflytande i klimatdebatten, som bara kommer att öka i och med prisutdelningen. Och hans inflytande kan fĂ„ konsekvenser för mĂ€nniskor som lever idag och för alla nĂ€stkommande generationer pĂ„ jorden. DĂ€rför tycker jag vi bör vara sĂ€kra pĂ„ att hans grundlĂ€ggande antaganden verkligen stĂ€mmer. Jag vĂ€lkomnar all kritik som kan visa att jag har fel, för jag vill inget hellre.

Skrivet av Max Jerneck, forskare i hÄllbara energisystem

max.jerneck@hhs.se